o har dessutom massa dilemman o shit just nu.... känns som jag tvekar på allt! alltid tyckt att augusti e en såndär småjobbig månad.
O nu när jag blir äldre märker jag hur mycke man faktiskt påverkar sitt eget liv. Tror alla börjar känna såhär när det gått nåt år sen man tog studenten...
För i grundskolan går man ju o det är det man gör om dagarna, när man går grundskolan e det ju det alla gör o man ska göra hela sitt unga liv. Sen ska man välja gymnasium o då trodde man att det var ett så stort val i livet.(haha, nu när jag kollar tillbaka på det skrattar jag typ åt hur mycke betydelse man trodde det skulle ha! För vissa e det säkert bra men helt ärligt känner jag ingen vars framtid efter gymnasiet påverkats av VAD dom pluggade. Bara man har bra poäng spelar det nog inte sådär asstor roll)
Hursomhelst. Efter gymnasiet hittade väl dom flesta nåt o göra... typ alla jag känner fick väl nåt jobb genom nån dom kände o jag började jobb mer på donken. Det var lätt för mej o jobba kvar när jag redan hade ett jobb o ba få ännu mer tider. "Jag söker nytt under tiden". Ja, här står jag ett år senare på precis samma ställe i livet. Visst har annat förändrats; relationer, platser o min position på jobbet. Nytt folk jag lärt känna, nya minnen, personlig utveckling, osv.
Men jag är fortfarande där jag var innan. O varföör? Jo för jag har varit fast i mitt jobb. Mitt jobb har varit mitt liv i ett år o hur bra jag än trivs(med vissa ups and downs of course) vill jag faktiskt inte jobba på donken hela livet lixom, tro't eller ej hehe.
Det har varit så svårt för mej att söka nytt under tiden, helhjärtat. Man pallar inte riktigt. Eller det blir ba inte av. Därför jag fick en flipp efter semestern o sa upp mej. Jag vill iväg, göra nåt nytt, göra nåt jag brinner för, träffa nya människor, nåt helt nytt! Jag mår bra av förändringar och jag känner att där jag befinner mej just nu är på samma känslomässiga sätt där jag befann mej innan jag gjorde slut med mitt ex.
Då kändes det tillslut som att vi ba va med varran för att det varit min vardag så länge. Det gick lixom inte att tänka sig livet just då utan han. Men på nåt sätt kände jag att det var dax o gå vidare. O dessa tankar drog ner mej ännu mer o gjorde att allt kändes ännu värre. Men när jag väl sen tagit steget mådde jag så bra, och om man bara kunde se in i framtiden, iallafall om man kunde se hur bra man(iaf jag) mår efter stora beslut tror jag allt skulle kännas så mycke lättare innan. Det är bara så svårt o väl ta detdär steget. Man skjuter på det. O det är exakt som jag känner nu, jag försöker göra slut med mitt jobb.
Fast skillnaden nu är att jobbet ger mej pengar, så därför jag tagit beslutet att kanske bara ha ett pass i veckan. Tror det är smartast just nu. Så har jag 6 andra dagar i veckan o typ söka klädesbutiksjobb o sånt.
Men jag blir likgiltig o tpl när saker e likadant för länge. Måste alltid iväg till nästa stopp lixom. Annars blir jag uttråkad o tänker för mycket. Och såhär kommer jag nog hålla på tills jag blir äldre o inser att jag är precis där jag vill vara o det kommer jag nog märka då, när jag väl inser att jag är där en dag! Men det lär vara om rätt många år o just nu är jag ung o blir stressad av att jag fortfarande inte åstadkommit nåt speciellt i mitt liv lixom.
Såååå, det är nu växa upp ångesten kommer. Jag styr faktiskt mitt eget liv, att gå runt o lämna lite CVn kan kännas som en liten handling men om det faktiskt skulle leda till att jag blir anställd där jag vill skulle det förändra mitt liv idag som jag lever det. Det blir nytt jobb, nya kollegor, ny vardag! Det kanske sen leder till att jag får in så pass mycket att jag har råd o flytta hemifrån osv... O då känner jag att jag kommer nån vart. Visst kan jag fortsätta plugga vidare o fortsätta på dethär enkla spåret o ba gå i skola för o säkra sin vardag lite längre, men nej, plugga är inget för mej, inte just nu!
Såå aaa, jag vet inte, det kändes bra o skriva av sej. Tror ändå knappt nån orkar läsa. Skrev det mest för mej själv.
Nu ska jag äta morötter :)
/Kanjagfåvara17igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar