♥

Jag är nog en av dom mindre känsliga personer jag vet... men när jag läser min mamis blogg som mestadels e inriktad på hennes tid när jag o syrran va små efter att papi lämnat oss kan jag sällan hålla tillbaks tårarna. Har skrivit om hennes blogg förr men min kära mami e oxå så grym på o skriva tycker jag och tror dom flesta kan referera till det hon skriver så alla borde kolla in. Det är en bloggportal för frånskilda personer eller folk i liknande sitsar typ hjärtekrossade osv.

Lucia då. Kommer flängande till dagis' Luciatåg i sista minuten med ungarna i en knäande sittvagn från tidigt 80-tal, ung och frånskild med håret och livet på ända. Lämnar över ungar och lucialinnen till fröknarna och går och sätter mig bland de andra föräldrarna. Så många två och två, jag är ensam. Sitter en stund i det nersläckta rummet, tills andhämtningen stillat sig och det lilla tåget skrider/rultar/tultar in framför oss. Jag blir mjuk av kärlek när jag ser på dem, mina små, som nästan bara är mina. Och jag blir också mjuk av sorg över att pappan inte är här och delar det här ögonblicket med oss, ser på lillasyster med glitter i håret och storasyster med kronan på sned, ljuset omkring dem, våra fina små. Att det inte är något han prioriterar. Att det inte är viktigt för honom.

Hur kan det inte vara det...?

Att det först är sista tiden jag börjar uppleva saknaden efter pappa på riktigt gör det hela ännu mer sentimentalt... det är sjukt detdär. När man e liten o nån går bort förstår man inte mycke, man ba accepterar o går vidare. O det e först nu jag börjar förstå hur kul det hade vart o känna honom idag och vet hur jävla bra vi skulle kunna ha varit. Jag känner en sån extrem saknad över nåt jag aldrig fick o gjort det sista tiden.. men vet att han lever genom oss.. jag är trotsallt lillgabbe o kommer alltid va... :)

hur hade det vart idag om du va här kära papi? ♥