Idag e det fars dag. För drygt 5 år sen lämnade min kära lille papi vår värld, det var ju ett tag sen så jag tänker inte så ofta på det, eller det är liksom nåt som hänt som jag accepterat för länge sen, även fast jag kan fortf känna att det var så fel, det borde inte ha hänt. Odt gör mej arg...
Jag tänker på hur det hade varit ifall han levde idag, och det är först på senare år som jag börjat känna nån slags saknad. Papi har alltid varit rätt frånvarande, för mami o papi separerade när jag var så liten att jag inte äns minns det. Jag har alltid bott me mami, o träffat papi ibland, jag tror han var me oss på helgerna ibland när jag var liten och sen blev det mindre o mindre, mot senare tiden innan han gick bort så träffade jag honom väldigt sällan. Jag kände mej rätt obekväm att vara där av vissa anledningar jag inte orkar ta upp i bloggen. Hade jag vetat vad som skulle hända hade jag självklart ansträngt mej mer, men man tar ju så mycket för givet, o tänker inte på att något kan förändras på en dag, på ett ögonblick. Hade man kunnat se in i framtiden skulle man ta vara på sina nära o kära mycke bättre men istället ångrar man att man inte gjorde det när det värsta redan har hänt.
Men man ska inte gå o känna ånger över nåt man inte visste skulle hända.
Eftersom han alltid varit rätt frånvarande, o inte så delaktig i mitt liv, så har jag aldrig kännt riktigt att jag haft en pappa på samma sätt som dom som t.ex bor med sin pappa eller iaf har en pappa som dom träffar ofta, alltså har en pappa, helt enkelt. Så jag vet ärligt talat inte hur det är att ha en riktigt pappa. Jag bor ju med min plastpappa men jag har aldrig sett honom som en pappa, utan han har alltid bara varit jonas liksom.
Det är också därför som min mamma betyder allt för mej, hon är nog den viktigaste personen i mitt liv och jag skulle inte klara mej utan henne. Jag känner att min värld skulle rasa ifall det hände henne något. För dom flesta har två föräldrar, men jag har alltid bara haft en.
Min syrra har alltid varit mest lik min morsa och jag har alltid varit mer lik min farsa, "Lillgabbe" har jag faktiskt alltid kallats när jag var yngre men min plastmorsa kallar mej det fortf ibland. Både utseendemässigt e vi jättelika och även till personligheten, tillochmed mediumet jag gick till för ett år sen sa det.
Och jag känner hur kul det hade varit att känna honom idag, för han var så cool, o sånt som jag insett först på senaste tiden som jag inte tänkte på när jag var yngre. o det finns en likhet me han som jag inte äns känner med min mamma.
Ja, nu orkar jag inte skriva nåt mer... man blir så djup av att bara hänga hemma en hel kväll o dag.
 |
glad fars dag papi
Gabor "Gabbe" Varga
15 mars 1961 - 10 september 2006
♥ |
